Tona ner glamouren kring Nobelmiddagen i TV

 

Vad händer när ytligheten möter forskningen; vem vinner eller blir förlorare? Nobelfesten i stads­huset i Stockholm är ett exempel på en tråkig utgång. När årets största begivenhet inom forskarvärlden, Nobel­festen i Stadshuset, av SVT, mest definieras i termer av yta och glamour.

En rad SVT-medar­betare ställer upp och rapporterar om evenemanget. Glitter, och paljetter för hela slanten! I centrum står också menyn:

Med detaljerade presentationer av rätterna. Dessutom tar TVs medarbetare upp tittarens tid med att följa gästernas intåg i salen och kommentera raden av frackar och långklänningar:

Vem för den eller den partiledaren eller ministern till bordet? Är inte prinses­san lite rund om magen? Kotterier i sin prydno.

Är hela konceptet för presentationen av Nobelfestligheten hämtat från Svensk Damtidning, Se & Hör eller något annat av dessa glamourmagasin.

Evenemanget vid utdelningen av Nobelpriset skulle väl kunna ge så mycket mer i termer av ökat intres­se för forskning och akademisk verksamhet runt om i världen om presentationen av den aktuella forskningen och Nobelpristagarnas verk­samhet fick spela en mer central roll i samman­hanget.

Varför satsar inte SVT mindre del av sina resurser på glamouren som omgärdar Nobelmiddagen och mer tid och pengar på att för tittarna presentera pristagarnas forskning och vad den kan komma att betyda för samhället.

Kenneth Leverbeck

ForskarVärlden.se

Tuffa klimatmål ger nya livskvaliteter

Boken Vitiden vill bjuda in till samtal, reflektion och diskussion om hur vårt samhälle kan organi­seras för att klimatmålen ska uppnås.

Genom en kombination av text och bild skapas här en mångfacet­terad bild av den omställning av samhället som vi står inför, och ger utrymme för såväl moraliska ställningstaganden, utopiska drömmar och härligt grå vardagstristess.

För att nå 1,5-gradersmålet i Paris-överenskommelsen behöver Sverige minska sina klimatgas­ut­släpp rejält, från i genomsnitt elva ton till runt ett ton per person och år. Detta får förstås konsek­venser som tas upp i boken.

Men vad det gäller att minska utsläppen från elva till ett ton så diskuteras inte så mycket hur den över­gången sker utan snarare hur livet med ett tons utsläpp skulle kunna se ut. Genom att utgå från detta in­ser vi också i vilken riktning vi behöver röra oss och vad den skulle kunna få för konsekvenser för våra liv.

-Vissa saker går antagligen förlorade men andra saker kan vi vinna – nya saker som också kan vara livskvalitet. Det är sådana aspekter som Vitiden försöker belysa, säger Loove Broms, forskare på KTH och en av författarna till boken.

Bokens  titel Vitiden leker med hur vi benämner historiska epoker baserat på deras karaktärsdrag. Till skillnad från bronsåldern, medeltiden och upplysningstiden är Vitiden en framtida epok, där det gemensamma står i fokus.

Vitid handlar inte enbart om vårt boende, utan också om hur vi använder den energi som finns. Oavsett om det handlar om att använda den till att bo, äta eller transportera sig.

Den tar upp hållbarhet, design och frågor om framtiden. Publikationen är utvecklad av forskare i nätverket Green Leap, KTH, tillsammans med grafiska formgivare och illustratörer. Projektet har finansierats av Energimyndigheten.

Källa: KTH

Khmerrikets undergång

Det finns få historiska källor från tiden efter Srindravarman’s tid. Den sista kända inskriptionen på en pelare är från 1327. Inga fler större tempel uppfördes.

Historiker misstänker en koppling till kungens övergång till Theravada buddhism vilket skulle kunna påverkat behovet av att uppföra tempel.

 

Angkor Wat (nedan) intogs och härjades av chamfolket år 1177 men restaurerades sedan av den buddhistiske kungen Javavarman VII som lät uppföra Angkor Thom (ovan), en tempelstad strax norr om Angkor Wat.

Under denna tid omvandlades många tempel från hinduistiska till buddhistiska, för att senare då hinduis­men åter blev statsreligion återgå till hinduistiska, innan statsreligionen definitivt blev buddhistisk på 1300-talet.

En teori om Khmerrikets undergång är att miljöproblem och kollaps för infrastrukturen var orsaken. Khmererna hade ett avancerat system av dammar och kanaler i Angkor Wat som användes för handel, bevattning och transporter.

När befolkningen växte innebar det hårdare tryck på systemet och större områden användes för risproduktion genom att skogar på bergssluttningar röjdes. Vid regnperioderna sköljdes jorden bort och hamnade i kanalerna som slammades igen.

Kenneth Leverbeck

Kambodja, oktober 2017