I Zambias kopparbälte växer städer fram där mineraler utvinns. Men vem planerar dem och hur försörjer folk sig när gruvorna inte längre är lönsamma och måste friställa arbetare? Forskaren Patience Mususa har studerat utvecklingen.

Koppar har utvunnits i Zambia sedan slutet av 1800-talet. När världen elektrifierades ökade efter­frågan på koppar som används som ledande metall i kablar och sladdar. Samhällen för gruvarbeta­rna växte fram och som på många andra platser där en sysselsättning dominerar blev gruvbolaget den centrala punkten för invånarna.

– På den tiden tänkte gruvbolagen långsiktigt. Det fanns hälsoprogram för de anställda och bolagen investerade även i sociala aktiviteter. Det fanns en pub för gruvarbetarna, de kunde spela golf eller tennis på bolagets område. Allt detta skapade en gemenskap och en särskild identitet för de anställ­da, säger Patience Mususa, som är forskare på Nordiska Afrikainstitutet.

Även efter Zambias självständighet 1964, då gruvbolagen nationaliserades, fortsatte de att bära en stor del av ansvaret för samhällets utveckling och sammanhållning. Förändringarna kom först på nittiotalet.

Efter flera år av låga kopparpriser sålde staten ut gruvbolagen till privata aktörer. Det var en tendens på hela kontinenten, bland annat eftersom Internationella Valutafonden och Världsban­ken ansåg att Afrikas utveckling endast kunde ske genom omfattande privatiseringsprogram.

Trots kopparboomen i början av 2000-talet kom aldrig de tidigare glansdagarna tillbaka. De privata äga­rna var inte intresserade av att sköta arbetarnas sociala liv, och aktiviteter som inte direkt kunde kopp­las till ökad vinst skulle skäras bort. Numera är majoriteten av arbetsstyrkan korttidsanställd eller anställd av underleverantörer.

Bolagen menar att eftersom de betalar skatt så förväntar de sig att staten sköter allt det sociala runt­omkring gruvan. Å andra sidan så beklagar sig företagen över skatterna när kopparpriserna sjunker. Fast bolagen behöver mark för att förvara maskiner och hysa de anställda. De behöver även infra­struktur. Så gruvbolagen behöver det allmännas hjälp men vill inte gärna ge tillbaka.

Pati­ence Mususa ställer då frågan om vem som ska sköta planeringen och utvecklingen av gruv­sam­hälle­na när bolagen inte lägre är intresserade av att göra det. Samtidigt som de lokala myndigheter­na har tving­ats att banta sin verksamhet och därför har små möjligheter att hjälpa till.

– Människor måste klara sig själva. När kopparefterfrågan sjönk och gruvarbetare blev friställda stannade de ändå kvar i samhällena. Till skillnad mot tidigare nedgångar då folk i stor utsträckning flyttade tillbaka till landsbygden. Nu skaffar de istället alternativa sysselsättningar. Gruvarbetare odlar grönsaker på bakgården eller driver kycklinguppfödning, säger Patience Mususa.

Efter nittiotalets privatiseringsiver skiftar gruvorna ägare ofta. Så fort en gruva inte ger tillräcklig vinst säljs den till en annan privat investerare. Det skapar osäkerhet för kommunen som aldrig vet hur mycket de vågar satsa på stadsplanering.

Traditionella ledare har också höga förväntningar på de privata bolagen. Ofta har de gett land till bolagen mot löfte om att byborna ska få anställning i gruvan. Men vad händer när gruvan plötsligt byter ägare?

– Människor har fortfarande förhoppningar om seriösa gruvbolag som investerar långsiktigt. Därför blev folk besvikna när en direktör för ett kinesiskt bolag byggde ett modest residenshus. De tolkade det som att gruvbolaget inte hade för avsikt att stanna länge, säger Patience Mususa.

Den förändrade gruvdriften de senaste decennierna har inneburit att gruvarbetarnas identitet har för­än­drats. Tidigare var en anställning i ett gruvbolag definitiv.

– Deras framtid var säkrad. Nu är det endast ett av många yrken en person måste ha för att överleva. Ingen identifierar sig som gruvarbetare längre, det är bara något som man gör, säger Patience Mu­su­sa.

Källa: Nordiska Afrikainstitutet