Frågan om framtiden för Arktis diskuterades nyligen på Arctic Frontiers i Tromsö. Det är en årlig mö­tes­plats för politiker, fors­ka­re och näringsliv.

Isavsmältningen i Arktis går olika snabbt i olika delar av regionen och även bedömningar av risker och lön­sam­het skiljer sig mellan de olika aktörerna.

Arktis är rikt på energiresurser och kommer att spela en viktig roll i den globala energiförsörj­ningen inom överskådlig framtid, enligt många branschanalytiker.

Den globala efterfrågan på energi ökar, samtidigt som världens länder siktar på att minska nivån på koldi­oxid­utsläppen.

En viktig utmaning för mänskligheten är hur energipotentialen i Arktis kan utnyttjas på ett hållbart och säkert sätt, bå­de lokalt och som global resurs.

Fossil bränslen förväntas förbli framträdande energikällor under lång tid framöver medan för­ny­bar energi fortfarande kan beskrivas som ”på upp­gång”.

Mycket av klimatförändringen ”öppnar upp Arktis” för företagen, och ses som en grundläg­gan­de utmaning för dem att utveckla olje- och gasproduktionen i regionen.

Pågående förändringar och turbulens på den globala geopolitiska scenen kan dessutom påverka Arktis roll som energileverantör.

Den officiella stånd­punkt hos de arktiska kuststaterna är att världen behöver mer energi och att Ark­tis ses som ett lågkonfliktområde som kan ge energi till världen.

De flesta miljöaktivisterna menar däremot att oljan och gasen i Arktis bör lämnas kvar i marken, bå­de av lokala och globala miljö- och säkerhets­skäl.

Både Ryssland och Norge satsar stora statliga resurser. För Ryssland handlar insatserna om en eko­nomisk nöd­vän­dighet men för Nor­ge mer av skäl som har med ”Good Governance” att göra.

USA och Kanada låter främst det privata näringslivet ta hand om investeringsbesluten under min­d­re statlig påverkan, varför utvinning sannolikt kommer i ett senare skede i den regionen.

USA och Kanada har mest oljetillgångar i Arktis medan Ryssland och Norge står för omkring två tredjedelar av den arktiska gasen.

Norge och Ryss­land dominerar olja- och gasproduktionen från den arktiska regionen. I väs­ter är Island och Grönland aktiva inom olje- och gasprospek­te­ring.

Grönland kan visa sig ha minst lika mycket olja- och gasfyndigheter som länderna i Nordsjöområdet men då huvudsakligen i havet utmed den östra kusten, som inte blir isfritt ännu på ett tag.

Industrimannen och representanten för Det Norske Veritas, Remi Eriksen, gav sin syn på vilken roll som oljan och gasen i Arktis kan komma att spela utifrån en global temperatur­ök­ning på 2º C.

– Jag skulle bli förvånad om vi har sett det sista utvecklingsprojektet för utvinning av olja i Barents hav, med eller utan detta klimatperspektiv.

Enligt FN:s klimatpanel (IPCC) har de globala utsläp­pen av koldioxid orsakat en temperaturök­ning i Arktisregi­o­nen som är dubbelt så stor som genomsnittet globalt.

Den ökade temperaturen har minskat snötäcket i Arktis. Men samtidigt har mer is ob­serverats i regi­o­nen de senaste två åren.

Remi Eriksen konstaterade att den globala användningen av fossila brän­slen inte är kompatibel med klimat­målet på 2º C.

– Det behövs nya regler som leder till begränsning av oljeproduktionen – men det är osäkert om des­sa skulle implementeras på ett effektivt sätt.

Enligt FN:s klimatpanel krävs det att den globala uppvärmningen begränsas till under 2º C för att un­d­vika all­varlig inverkan på klimatsystemet.

-Då måste omkring en tredjedel av världens oljereser­ver bli kvar i mar­ken. Från ett mil­jöper­spek­tiv spelar det ingen roll var de fossila resurserna utvinns, sa Remi Eriksen.

Nu har den ökade oljeproduktionen påverkat situationen för Arktis. Fallande oljepriser har lett till att mer ener­gire­surser står outnyttjade i regionen.

Kenneth Leverbeck 22 januari 2015

Arktiska rådet är ett forum för samarbete

Arktiska rådet bildades 1996 och är ett internationellt forum för samarbete mellan regeringar i ark­tis­ka länder och dessutom sex organisationer för ursprungsfolk i den arktiska miljön.

Rådet är engagerat inom miljö och klimat, växt och djurarter, haven, räddningstjänst och havsmiljö, och urbefolkningar.

Medlemsstaterna i rådet är Norge, Danmark, Sveri­ge, Island, Fin­land, Ryss­land, Ka­nada och USA. Rådet har möte vartannat år med närvaro av ländernas utrikes­ministrar.

Rådet har sitt ursprung i Arctic Environmental Protection Strategy (AEPS), som signerades av län­derna på finskt initiativ 1991.